matildaahlgrens.blogg.se

Idag är det hundrafemtioen dagar sen vi kom hem från resan. Hundrafemtioen ganska så jobbiga dagar mest hela tiden. Redan den första veckan blev så jobbig att jag sökte mig till en slags falsk trygghet. Jag slängde mig in i en slags ny bekantskap. Det var läkande och omtumlande på ett härligt sätt. Det jobbiga lades åt sidan. Uthärdlig blev min hektiska sommar som var fullproppad med massvis av jobbtimmar. Men lyckan blev kort. Jag hade för bråttom och allt ändrades på några timmar. Utkastad från min falska trygghet, tvungen att ta itu med det där. Det där som jag lade åt sidan. Allt det blev bara för jobbigt. Svidande mage, våta kinder, skyhög puls och många långa timmar i sängen genomsyrar min sommar. När man inte finner mening med något och tänker destruktiva tankar, då behöver man hjälp. 

Hjälpen kom likaså flytten som var mitt hopp. Det började kännas skönt att leva. Jag trivdes i lägenheten, kunde träffa vännerna och lyckades känna något bra. Jag gick promenader, handlade, städade, lagade mat och gick ut på krogen. Mitt i allt träffade jag en person som jag tyckte om att umgås med och hade riktigt roligt med. Villkorslöst. Men även där hade jag bråttom och nu står jag själv igen, tillbakakastad ett steg. Men långt ifrån platsen jag var på för några veckor sen. På måndag ska jag köpa gymkort och göra listor. Listor som jag kan bocka av efterhand. Det känns helt okej. Jag är värd att få må bra i min ensamhet